konrad magi(1878 to 1925),was an Estonian landscape painter. He was one of the most colour-sensitive Estonian painters of the first decades of the 20th century, and Magi works on motives of the island of Saaremaa are the first modern Estonian nature paintings. Magi received his elementary art education from the drawing courses of the German Artisans Society of Tartu (1899?C1902.) At the same time, he was keenly engaged in theater, violin, and various sports. Magi continued his art education as an unattached student in Saint Petersburg (1903?C1905.) In the autumn of 1907, he went to Paris. There Magi studied at a free academy. From 1908 to 1910, he lived in Norway. In 1912, Magi returned to Tartu, where he worked as an art teacher. In Åland, he created delicate plant vignettes in the style of Art Nouveau: Kahekesi (Two together; 1908; China ink drawing). In Paris, Magi was influenced by Impressionism and Fauvism, which had a significant impact on his colours: Lilleline vali majakesega (A flower field with a little house; 1908?C1909), Norra maastik manniga (A Norwegian landscape with a pine; 1910). From 1918, the influence of Expressionism is manifest, fostered by Mägi extreme sensitivity and emotional response to the anxious times: Puhajarv (Lake Puha); 1918?C1920), Otepaa maastik (Landscape of Otepaa; 1918?C1920). Also influenced by Expressionism are his big figure compositions Piet?? (1919), Kolgata (Golgatha; 1921). Konrad Magi - Rannamaastik (Beach landscape)Magi new artistic period, begun on a trip to Italy, brought calmer tempers: Varemed Capril (Ruins in Capri; 1922?C1923). Along with nature pictures, he painted flowers and portraits. Magi mostly beautiful female models express the Art Nouveau ideal of beauty: Holsti (1916). In his later portraits from the 1920s, a more serious temper is expressed: Madonna (1923?C1924).   Related Paintings of konrad magi :. | Obersdorfi maastik | Puhajarv | Alvine Kappa portree | Rooma | Saaremaa |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
LEICHER, Felix Ivo
Austrian painter b. 1727, Wagstadt, d. 1812, Wien
Bonnard, Pierre
French, 1867-1947 French painter and printmaker. He studied at the Academie Julian and the École des Beaux-Arts (1888 C 89). In the 1890s he became a leading member of the Nabis group and came under the influence of Art Nouveau and Japanese prints. With his friend Édouard Vuillard, he developed the intimate domestic interior scene, a genre known as Intimism, depicting fashionable Parisian life in the years before World War I. He also produced still lifes, self-portraits, seascapes, and large-scale decorative paintings. In 1910 he discovered the south of France and began a series of luminous landscapes of the Mediterranean region. He was fascinated by perspective, which he employed in paintings such as The Dining Room (1913). From the 1920s he specialized in landscapes, interiors, views of gardens, and bathing nudes. He produced illustrations for the celebrated journal Revue blanche and decorative pages for Paul Verlaine's book of poetry Parallelement (1900).